Resan till Amerika - andra sommaren: Maui - bland vattenfall och vulkaner

De två sista av de totalt fem dagarna på Maui har varit fulla av naturupplevelser av de äventyrligare slaget. Hawaii är ju lite av de våghalsigas paradis fullt av snåriga stigar att vandra, klippor att klättra och halsbrytande vågor att bemästra. Vi har fått vår beskärda del av utmaningar och skrubbsår både på land och i vatten. När vi lämnade turistiga Lahaina för mer sömniga Wailuku bestämde vi oss för att ta den norra vägen dit. En rutt som många guideböcker och biluthyrare avråder från då vägen här är smal, slingrig och svåråtkomlig, men som sades vara bland de vackraste på ön. Smal var bara förnamnet, men utsikten var magnifik. Vid ett tillfälle lämnade vi bilen och klättrade ned till Nakalele Blow Hole vid Mauis nordligaste punkt där mången man satt livet till när de sugits ned/kastats iväg av blåshålets otroliga kraft. Senast för bara några dagar sedan! Blåshålet är en hålighet i lavaberget som bildats där lavan runnit ut i havet, och när de kraftiga vågorna slås in mot berget uppstår det sådan kraft att vattnet sprutar upp genom hålet (tänk blåshålet på en val).

Gårdagen spenderades längs den 7 mil långa "Road to Hana". Även denna snirklig och smal, men som en snäll lillebror i jämförelse med föregående dags bilfärd. Vägen är känd för de natursköna stoppen längs vägen som är mer eller mindre lättillgängliga. Vi stannade vid några av de mindre namnkunniga och lite mer svårtillgängliga platserna för att undvika turistfällor. Detta ledde till hala och knepiga små klättringar, men belöningen vägde över: helt allena badade vi i svala källor med vattenfall. Den paradisdrömmen kan nu checkas av från listan!

Vi besökte även Waianapanapa State Park som bland annat inhyser lavaberg- och grottor, lavastranden Black Beach, djungel och Alice i Underlandet-lika stigar. Elias utnämnde platsen till den vackraste platsen han någonsin varit på! Om detta inte var nog med äventyr för en dag hann vi även med att bodysurfa vid Hamoa Bay. Vågorna slog oss halvt sönder och samman och slet av bikinin mer än en gång. Vi hade tänkt ta oss hela vägen till Charles Lindberghs grav, men för att slippa köra i mörker vände vi hemåt. Äventyren slutade dock inte här. Halvvägs hem fick vi erfara varför dessa vägar klassas som farliga. I ett snäv kurva fick vi möte och en fin repa på hyrbilslacken. Smått skärrade fortsatte vi vägen hemåt, något mindre äventyrslystna.

Hawaii känns väldigt långt borta från resten av USA vad gäller attityd, kultur och inte minst visuellt. Allt präglas av urbefolkningens kultur, snarare än den amerikanska. Bemötande från lokalbefolkningen på Maui är något som förvånat oss. Å ena sidan är många välkomnande med en väldigt avslappnad attityd till livet vilket gett upphov till uttryck som Hawaii-time ("här har vi aldrig bråttom") och Aloha-driving ("kör lite som du vill"). Å andra sidan har vi mött många etniska hawaiianer som upplever tursiter som inkräktare och behandlar de därefter. Många trucks med tatuerade hawaiiner med farliga hundar som åker runt skriker och stirrar argt åt hyrbilsturister (tänk Krigarens själ -light fast fel ö).

Det krävs pengar för att uppleva Maui. Exklusiva resorts breder ut sig, framförallt på den västra kusten, och billigare alternativ är svåra att hitta. Det bästa sättet är nog att bo i det något billigare inlandet, hyra en bil och göra dagsutflykter till stränderna, vulkanerna eller vad som nu lockar. Tar du vägarna genom bergen (om du vågar) slipper du folkmassorna och får uppleva ett mer genuint och tvättäkta paradis. "Road to Hana" är ett måste, precis som snorkling, om du tänkt bege dig till Maui!